TILDA

Hon lyfte upp det bloddränkta, silverglänsande svärdet och lade det vid Hans fötter som var prydda med ett par svarta, blanka kängor. Han tittade inte på henne, hon tittade inte på honom. Han, för att hon inte var värdig Hans blick, hon, för att hennes respekt för honom var allt för stor. Hon backade sakta undan, försökte att inte göra ett ljud från sig, när hon nådde dörren stängde hon den försiktigt om och lutade sig mot den kalla ståldörren. Hon kunde fortfarande känna kylan från Honom, från Hans hjärta. Hon huttrade, det var inte en vanlig kyla. Denna kylan var genomträngande, gick inte att stänga ute, fryste allt blod i kroppen till is. Hon blickade ner, försökte att tänka på något bra, något lyckligt, varmt. Med ögonlocken slutna stod hon där, med huvudet riktat mot golvet. Hon visste vad hon precis hade gjort, vad Han hade fått henne att göra, fått henne göra något hemskt, något fruktansvärt, något hon absolut inte ville. Men det var tvunget att ske och nu har det skett. Det stack i hennes näsborrar, Han stank, Han stinker. Hon hatar Honom, men älskar Honom mer än någon annan. Hon var Hans, men det brydde Han sig inte om. Många var Hans, alla var Hans, hon var bara en av dem alla. Tanken på det gjorde henne illamående, hon vigde sitt liv åt Honom och åt hans begär. När hon öppnade ögonen, så förblev pupillerna oförändrade. De var likadana i både solljus och becksvart mörker. Ingen förändring. Hon lyfte på huvudet, sakta och kontrollerat, hennes fötter tog steg för steg framåt, dit dom ville.

Hon stannade, hon kände inte Hans kyla längre, hennes blod dalade runt i kroppen igen. Hon kände sig väldigt levande, så som hon alltid kände sig efter ett besök hos Honom. När man är nära något så dött, något så olevande så är det inte konstigt att man känner sig extra levande. Hon snurrade runt, hennes vita tyllkjol lekte runt hennes gräddvita ben. Hon stannade upp, stirrade med tom blick och ett svart hål till mun, där, där på den vackra kjolen, i vitaste vitt, oskyldhetens färg, var en röd fläck. En röd fläck, inte bara en röd fläck, utan en påminnare av vad hon gjort, vad hon alltid kommer ha gjort. Då, nu och föralltid. En blodfläck som inte bara prydde hennes kjol utan också hennes själ, hennes hjärta.

Så stod det i deras Davonarod, deras heliga skrift, djävulsfolkets heliga skrift. Hon ville inte, hon ville inte brinna i helvetet. Men om hon inte hade gjort som hans ord sade hade hennes straff blivit mycket värre än det. Hon visste vilka hemska saker som Han kunde göra, hon kände till Hans makt, och hon tänkte och ville inte ifråga sätta den. Längesedan hon såg dagsljus, hon saknar dess helande krafter och suktar efter de brännheta slickande strålarna på hennes elfenbensvita kropp. Hon har svårt att föreställa sig den känslan, var så länge sen, så länge sen hon var ovanför jord, dagtid, då den strålande solen lyser upp det som döljs i skuggorna. Något som hon, hon är en sådan, som gömmer sig i skuggorna. Men visst, ovanlig, ser inte ut som en vanlig människa, inte heller som en davon, något mittemellan. Det var också det hon var, hälften davon, hälften människa. Det var därför Han fann henne användbar, hon kunde nästla sig in i offrarnas liv, tänka som dom tänkte, känna deras känslor. Hon älskade sin mänskliga sida, den sidan som kunde älska, hata, känna, lukta, njuta och känna skuld. Hon hade också belönats med människans viktigaste tillgång, alla dess fem sinnen, syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Men också Davonernas viktigaste instinkter och kunskaper. Så som, tankeläsning, osynlighet, jaktsinne och sådant som behövdes för att bli skickliga jägare.

Hon var inte född av kärlek, hon var inte skapad av kärlek, hon var inte ämnad för kärlek. Hon var skapad av ren ondska, rent hat. Hennes mor, en mäktig davonkrigare blev tilldelad ett uppdrag, att hitta en stark krigare av mänsklig sort och få hans kärlek, hon lyckades. Han älskade henne över allt annat, men hon, hon kände ingenting, hon hade inte förmågan att känna, att älska eller hata. Hon kunde bara vara. Det var en smart plan, hon, deras barn, blev en av de starkaste Davonerna som fanns och någonsin funnits. Starkare än sin mor, så stark att födseln blev hennes död. Hennes mor var en vacker dav, med silkeslent kolsvart hår till midjan och svartmarkerade ögon med isblåa irisar. Hennes hud var lika len och elfenbensvit som grädde, tänder omöjligt vitare än hennes hudfärg och två huggtänder på varje sida om fyra. Öronen var långa och spetsiga och stack fram under ifrån det vackra håret, hennes vingar var stora och svarta, de såg ut som ängelvingar, men hon var långt ifrån en ängel, hon var en mördare. Kallblodig. Hennes far, med hjärta av renaste guld, fick hon aldrig chans att lära känna eller träffa. Han fick sitt minne raderat och vet inte ens att han har en dotter, en dotter som var tvungen att döda idag, ta en människas liv, han skulle inte vart stolt. Sent om kvällen, när skuggorna faller, så brukar hon stå utanför hans hus och titta, titta på hans nya familj, hans nya barn. Vackra, oskyldiga barn. Långt ifrån henne.

Hon - heter Zaida.

Vacker, ståtlig, stark. Det var vad andra tyckte om henne, så som hon sågs av andra beundrande davoners ögon. I deras tycke var hon perfekt, fulländad. Men vissa ansåg att hon var oren, inte av deras sort, befläckat blod. Men de var bara avundsjuka på hennes krafter, hennes mänskliga krafter som var de mäktigaste av alla hennes förmågor, de förmågor som människor tar för givet varje dag, hon var evigt tacksam att hon hade dom. Fast, davonerna kan inte känna avundsjuka, så hon vet inte hur dom tänker. Det är det som skrämmer henne, de tänker olikt henne, vilket är hennes svaghet, men också hennes största tillgång.

Zaida, dotter av Windumi, under Abdon. Det var hon, dotter till den kraftfullaste och mest fruktade davonen under sin epok, efter Abdon, han kunde man inte ens mäta sin kraft med. Hon kom ut på gården, små davanons sprang runt och "lekte", de lekte inte som andra människobarn, nej, detta var en lek på liv och död. Det var ett styrketest för dom små, och bara de allra kraftfullaste kunde överleva. Hela hennes liv hade vart uppbyggt, baserat på överlevnad. Aldrig kunnat stanna upp och bara vara, leva, nej. Hon har alltid behövt att kämpat, kämpat för att få Abdons tillit, kämpat för att visa att hon kan stå emot de så starka mänskliga känslorna. Hon har kämpat, kämpar fortfarande, och striden är ännu inte vunnen. En vidpust av ljuv kardemumma kom emot henne, hennes luktsinne kämpade för att inte tappa doften, längesedan hon kände den, så söt med ändå så sträv. Hon stängde av alla störande sinnen, slöt ögonen med stor försiktighet, delvis försvann hörseln och alla ljud lät mest som ett distant surr. Hon kände inte ens när ett eldklot träffade hennes högra neder arm och svedde hennes tunna hårstrån. Allt hon kunde känna var doften, doften av något perfekt som spred sig som morgondimma i näsborrarna. Det är farligt att stänga av sina sinnen, det ända som skiljer hennes från dem, från hennes eget folk. Kardemummans ljuva doft försvann, beblandade sig med den stinkande lukten av kloak, som fyllde davonernas värld. Hon gjorde en grimas, usch för att hon var fast här, kloaklukten stack i hennes näsa och stanken försvann inte, hennes luktsinne hade varit för öppet, för välkomnande när den sökte sig in.